Ett år sedan.

Jag sitter på min köksstol och tittar ut genom det öppna fönstret. Det var ett år sedan hon försvann. Tyget på stolen är slitet ner till stoppningen, man kan knappt se fåglarna i naturbilden som en gång var tyget vi valde på Tygfabriken i Borås. Vi hade åkt dit en måndag eftermiddag, hon hämtade upp mig på skolan där jag jobbade och jag följde som vanligt på hennes härliga spontanitet.
- Hej, det är Cecilia.
Hon sa alltid sitt namn när hon ringde, oavsett vem det var hon ringde till. Hon tyckte det var okey när jag sa ”kära du”, men tyckte det var gammalmodigt att säga älskling. Hon föredrog att bli kallad Cecilia. Det var egentligen bara hennes mamma som kallade henne för Cicci. Till och med hennes barndomskompisar hade alltid kallat henne för just Cecilia.
- Jag vet, svarade jag. Vad har du för dig?
- Jag sitter i bilen, svarade hon. Jag vill klä om våra stolar och tänkte vi kunde åka till Borås. Vill du följa med?
Hon visste förstås redan vad jag skulle svara. Fast hon var en ödmjuk själ som alltid frågade och det var en av de saker som gjorde att jag älskade henne. En av många, väldigt många.
- Absolut! sa jag. Jag måste bara ringa en förälder och kopiera upp lite stenciler till imorgon. När är du här?
- Är det något litet gullefjun som varit busig igen? sa hon och skrattade lätt och retsamt.
Hon visste att jag hade ganska många ”gullefjun” som mer slogs än busade, men hon hade ett stort hjärta och om det inte var för henne så hade jag nog inte orkat. I alla fall inte gjort ett lika bra jobb och gjort det där lilla extra för varje barn. Man brukar säga att det finns människor som inspirerar en i sitt liv, det finns personer som engagerar och lyfter. Jag vet att det finns de som lyfter sina älskade till skyarna och säger efteråt att de var deras allt, men för mig var hon något annat. Hon var järnet i mitt betongfundament, jag kunde stå före henne och jag kan stå även nu. Men med henne var basen så mycket tryggare och jag kan för mitt liv inte förstå vad som hände.
- Jag… Jo, det kan man säga, svarade jag. Skicka ett mess när du är utanför så kommer jag ut.
- Todeloo! svarade hon och jag kunde höra henne le när vi la på.

Utanför mitt fönster kan jag se en park, inte den största i stan, men precis lagom stor för att ta upp det mesta av vyn när man sitter på en stol strax bredvid fönstret. På vintern är parken blankvit, när den inte är full av hoppande barn och förvirrade föräldrar som desperat försöker hitta något att sätta på näsan på snögubbarna de skapar. Tittar man upp till vänster så ser man början på havet, viken som sträcker sig förbi halvön där jag bott i tolv år. Den är sällan frusen, men en vinter för ett par år sedan var vi ute på isen, bara några meter, men det kändes ändå magiskt. Denna gång var det faktiskt min idé, hon må ha varit spontan, men hade två rädslor i livet. Vatten och ensamhet. Kanske hörde de ihop?

Det är söndag, klockan är strax före tio och jag reser mig från stolen för att fylla på en andra kopp kaffe. Jag älskar att vakna sent på söndagar, ligga kvar i sängen i minst en timme och sedan gå upp bara för att starta kaffebryggaren och starta ugnen för att värma lite frysta bullar. Jag brukade älska att baka, men nu för tiden blir det mer att jag knådar ihop en större sats och fryser in för söndagarna som kommer. På vardagar äter jag färdigskuren, fabriksbakad limpa precis som vilken Svensson som helst. Smör, ost, tomat. Det är det enkla i livet som för mig har visat sig vara det allra bästa. En god kopp kaffe, jag kan ägna en timme i vår kaffebutik på hörnet och dofta på olika bönor och Iljam som driver butiken har alltid nya idéer på blandningar och har ofta tagit in en speciell, nyrostad bönsäck som jag bara ”måste prova”. Jag kan inte förklara hur, men jag har nog aldrig kommit därifrån med något annat än bönor som blir perfekta koppar kaffe. Hon är helt klart uppslukad av sitt arbete och drömmer säkert om kaffebönsformade små varelser som äter henne levande eller kröner henne till drottning, men för mig är det inget annat än extraordinär vardagslyx att ha henne i butiken så nära mig.

Mina vänner säger att det inte var mitt fel. Ibland går jag med på det och kan gå runt en vecka och känna att detta ok av livsbörda lagts i farstun när jag går ut. Ibland tar jag det på mig, bara för att det av någon outmärklig anledning är skönt att känna sig nedstämd och tyngd. Om hon hade varit här, så är jag faktiskt inte helt säker på vad hon skulle tycka. Det var hennes beslut, i alla fall skulle hon säga att det var det. Hon gjorde aldrig något som någon annan sa åt henne att göra. Hon lyssnade, hon tog till sig, hon argumenterade och hon kunde ändra åsikt. Men i slutändan var det hennes åsikt, hennes ”känsla” som hon skulle beskriva det, som fick henne att göra saker. Det spelade ingen roll om det var jobb eller privat, hon stod på sig och jag tror många inspirerades av hennes sätt att vara. Det fanns såklart en och annan, kanske till och med flera, som irriterade sig något oerhört på hennes bestämda val, jag var en av dem i början. Fast som jag skulle upptäcka själv, så var det bara de som själva inte vågade följa sina övertygelser och gå på sina ”känslor” som tyckte hon var svår.

För precis ett år sedan satt vi här, vid detta fönster, på dessa stolar som redan då hade nötts lite sen renovering av våra långa samtal över livet, hopp, tro och riktigt tråkiga vardagsbekymmer som parkeringsavgifter och dammsugarinköp.
- Vet du vad jag älskar mest med dig? sa hon plötsligt.
Vi satt och åt frukost, nybakade frallor och extralagrad ost. Hon gillade att ha marmelad på osten, vilket jag förstås tyckte var en skymf mot ostens delikata aroma och smak, men jag hade lärt mig för länge sen att inte argumentera mer om det.
- Vag fa u? svarade jag med en stor tugga i munnen och började hosta upp ett litet svart sesamfrö som satt sig i halsen.
Hon väntade tålmodigt, med både händerna under hakan och tittade harmoniskt på mig, medan jag gjorde mitt bästa för att svälja och skölja bort hostan med nypressad limejuice.
- Vad sa du? sa jag igen.
- Vet du vad jag älskar mest mest dig? sa hon igen.
- Mina vader, svarade jag lite retfullt och blinkade till med ena ögat.
En av de första sakerna hon sa till mig var just att mina vader var så sexiga. Kanske till och med det första. Hon kom fram till mig på en fest hos några gemensamma vänner och sa ”Hej” och sedan sa hon ”Jag sa precis till mina vänner att du hade sexiga vader och de tyckte jag skulle säga det till dig istället.”. Även då hade jag olyckligtvis en stor bit mat i munnen, en baklava vill jag minnas och även det blev följt av en väldigt osexig hostattack.
- Lägg av, jag är seriös! sa hon och log lite mindre.
- Nä, förlåt. Vad menar du? sa jag.
Det var något i hennes blick. Jag har övertygat mig själv efteråt om att jag såg det redan då, men troligen är det något jag har kommit på långt efteråt. Hennes infångande leende, hennes längtansfulla ögon, de var på något sätt strävare. Inte att hon inte menade vad hon sa, utan mer som att det hon skulle berätta balanserade någonstans mellan förtvivlan och oförhandlingsbart hopp.
Hon satt tyst en stund, hon tittade ner på sin färgglada kopp, som hon gjort själv när hon en gång ville bli skulptör.
- Kommer du ihåg när vi klädde om de här stolarna? frågade hon.
- Jaa… svarade jag, tveksamt, undrande.
- När vi var i den där butiken, jag kommer inte ihåg vad den hette nu, sa hon.
- Tygfabriken, menar du, frågade jag?
- Ja, precis. Tygfabriken… sa hon och det var plötsligt som hennes ord tagit slut.
Hon satt bara tyst, snurrade koppen mellan sina fingrar, med de där naglarna som varje dag verkade ha ett nytt mönster på sig. Just den dagen var de röda. När jag tänker efter så hade jag nog aldrig sett henne ha röda naglar. Alla världens färger, blandade som en polkagristwistad regnbåge, med bokstäver som kunde bilda olika ord beroende på vilka fingrar hon höll upp och med små japanska mangafigurer eller bara en enda färg. Men aldrig bara rött. Inte förrän idag.
- Vad är det? frågade jag. Vad är det du vill säga?
Hon hade aldrig haft svårighet att säga något, vi kunde prata om de mest groteska händelser i världen och hon kunde gråta när vi pratade om valjakt eller om fattiga barn, men hon sa alltid precis vad hon tyckte, tänkte och kände. Jag har för det mesta varit lite outtalat pryd, men hon pratade om sex och fantasier som om vi öppnat ett bibliotek om Kamasutra och New Age. Inte bara pratade ska väl nämnas och jag prövade… en del. Låt oss stanna vid det.
- Det var något du sa då, sa hon sakta och började titta upp. När vi skulle välja mönster och jag hade som vanligt känt på varenda tygbit och vänt på varenda mönster, du vet. Då sa du en sak till mig, sa hon.
- Ha ha! skrattade jag. Ja, jag vet. Jag minns, svarade jag och log, men när jag försökte ta hennes hand ryggade hon tillbaka.
Jag respekterade hennes integritet och försökte inte igen, men det var som att någon släppt ut ett rökmoln av geggig ovilja som stelnat precis mellan våra ansikten. Mitt leende avtog och jag drack ett par klunkar av det sista, kallnade kaffet medan jag väntade på vad hon skulle kunna tänkas säga.
- Älskar du mig? sa hon.
Jag hade sagt det varje dag, när vi lämnade varann på morgonen och när vi gick och la oss på kvällen och när jag reste bort på konferens så sa jag det i telefon nästan varje kväll när vi pratade. Skulle du söka i våra meddelanden på mobilen skulle svaret säkert komma upp med ”Mer än 10000 träffar… ”. Fast den här gången var något annorlunda, hon undrade verkligen.
- Klart jag älskar dig, svarade jag lite avvärjande.
Jag tittade i hennes ögon, hon tittade på mig utan att säga ett ord i säkert en hel minut. Jag kommer väl säkert inte ihåg, men jag skulle kunna svära på att jag såg något blänkande i hennes ögonvrå, något som var början på en tår som helst inte ville falla ut.
- Jag måste gå, sa hon och reste sig så hastig att hennes färgglada kopp föll ner på golvet och spräcktes i bitar.
- Va, vänta? ropade jag. Vad är det?!
Jag tvekade mellan att gå efter henne eller hämta en trasa och torka upp det som var kvar av hennes te när duken på bordet sugit upp det mesta och resterna droppade mot golvet där koppen låg i kras. Om jag hade vetat då, så hade jag såklart följt efter. Vilken idiot jag var. Vad spelar lite utspillt te för roll när livet som du visste det precis tagit slut. Fast det visste jag inte då. Jag visste ingenting då.

Jag sitter på stolen och tittar på fläcken på golvet. Hennes fruktfyllda te lämnade en knappt synlig röd fläck på det vita trägolvet, men jag ser den. Varje dag ser jag den. Jag minns hennes röda nagellack och jag ser den röda fläcken. Jag tittar ut genom fönstret på barnen som klättrar i träden i parken och tänker för en kort sekund - ett av dem kunde vara vårt.

Kapitel ett.

Verkligheten kunde inte befinna sig i närheten. Ingen av oss förstod egentligen vad den andre sa och det var ett moln av outtalade meningsskiljaktigheter emellan oss. Du hade precis kommit tillbaka från en konsert med dina vänner och på något sätt hade de övertygat dig om att ikväll var kvällen när vi skulle en gång för alla prata om vårt förhållande. Jag hade varit hemma och satt på upp nya lister i sovrummet. Du stod och tittade länge på mig när du kom in genom dörren. Det var som att du inte längre visste vem jag var, som att du hade klivit in i hemmet hos en främling och samtidigt utan rädsla och med stor nyfikenhet tagit ett försiktigt kliv in i någon annans liv.

Om det finns något människor är särskilt duktiga på så är det att vara ifrågasättande, funderande, ororande, separerande. Att skapa är endast för några få, för de övriga är ett upprivet rivande av vardag och nonsens ett vardagligt antagande i åtagande. Det är ingen konst att skapa kaos, det ligger i konstens natur att vara kaos fast ur kaos föds inte konst, utan bara konstiga relationer såsom den vi haft de senaste tre åren.

Jag tittade upp i taket, ner i golvet, på dina nyköpta skor och på mina gamla. Jag tittade igenom dig och jag tittade förbi dig, för mina ögon studsade bara bort från dina när jag tog ett vanligtvis självklart steg att se dig. Du hade inte och skulle aldrig mer se mig heller. Den här dagen var det slut.

Ingenting tar någonsin egentligen slut. Allting fortsätter, kaoset placerar bara objekten som är oss och våra vänner på helt nya platser bara för att ibland otvunget tvingas korsa våra vägar. Fast där de korsas möts de egentligen inte. Slut är slut.

Så vi pratade. Vi skrek. En av oss satt tysta, medan den andra berättade allt som borde och aldrig ville bli som den tänkt. Sedan tvärtom och vi insåg nog precis den kvällen att vi aldrig egentligen någonsin hade förstått vad vi gjorde med varann. Den ena dagen födde den andra och solen slukade månen som spottade upp solen som omfamnade månen som blev till nätter och dagar som år senare varit sprängfyllda av ett stort ingenting.

I alla fall kändes det så. Som att mycket hade hänt och nu hade det aldrig hänt. Som om år hade gått och nu hade inga dagar passerat överhuvudtaget och när jag klev in genom den där dörren och såg dig, så stod någon annan där och jag började om precis den dagen när vi faktiskt aldrig möttes.

Och idag lever du ett liv som du alltid har levat parallellt med det oliv vi förde under på sekunden lika lång tid. Som om vi aldrig hade börjat och därför aldig kunde sluta. För vi har inte hänt och bilderna på dig och mig är på dig någon annan. Som de alltid har varit.

Sorg. Någonstans på vägen fanns det sorg. Den rann, strömmade, kramade, log och slog och smärtan var lika påtaglig. Fast nu är den borta. För den hade aldrig funnits liksom oss. Den hade aldrig tagit ett kliv innanför min dörr och inte heller hade jag hälsat på den på en morgonpromenad eller vinkat från en stadsbuss. Blotta existensen av sorgsens exstas har exklusigt exkluderats från mitt minne, sinne och boken om mitt liv. De sidorna skrevs aldrig eller revs ut och ersattes av nya. Bläcket har inte blött kanterna och en nyfuktad penna ligger framför mig.

Vi kramade varandra och sa farväl och du gick ut genom dörren lika oförstått förstående som när jag klev in. Jag föll bakåt och lät kaoset ro mig dit den ville utan oro. Det var igår och jag står nu utanför en dörr och tänkte knacka på.

Idag skriver jag mitt första kapitel.

Fem dagar.

Jag har fem dagar kvar. Det var vad läkaren berättade för bara knappt timme sedan. Min första reaktion borde ha varit chock, fast nu såhär femtiotre minuter senare väntar jag fortfarande på att den ska inträda. Han har säkert berättat samma sak för tiotals patienter innan mig, ändå behandlade han mig som att jag vore den enda och viktigaste personen i hans värld just i den stunden. Jag låg själv inne på mitt rum för fyra. Två andra sängar låg tomma, på den tredje platsen i hörnet vid fönstret stod inte längre någon säng. De måste ha rullat ut den på natten under en stund när jag lyckats få några minuters sömn. Den ena sängen som var kvar var bäddad och redo för nästa person som skulle besöka oss för en längre eller kortare visit här på avdelning 67 på sjätte våningen på Södersjukhuset. Den andra var stökig, lakanet låg ihopskrynklat vid fotänden och ett halvdrucket plastglas stod på sängbordet bredvid en tom pillerburk. Gert var nog uppe som vanligt och tittade på fotboll eller travet. Vi har bara tre kanaler i TVn på rummet, så han brukade gå ut till samlingsrummet för att kunna se på Viasat. Kanske hade de bett honom att stanna kvar längre medan läkaren skulle komma in till mig och berätta att mitt liv snart var över.

Femtiofyra minuter. Fortfarande ingen chock. När jag har sett människor på TV få ett dödsbesked har de alltid börjat gråta. Må det vara deras egen eller någon annans död, de blir tysta och börjar gråta och ropa att "Nej, nej, det kan inte vara sant". Varför skulle någon ljuga om något så allvarligt? Klart det är sant. Jag trodde inte heller att läkaren kom med osanning, fast beskedet var ändå något förvånande.

– Hej, Jonatan. Hur mår vi idag? frågade han vänligt när han knackat på dörrkarmen och kommit in i rummet.

Märkligt, tyckte jag. Läkare brukar aldrig knacka på, de brukar komma in för de två minuter de aldrig har mer än, känna lite på kroppen och kanske klämma lite käckt på magen. Fast de knackar aldrig och de är utanför dörren igen innan man hinner ställa de frågor man verkligen skulle vilja ställa och förberett sig på i huvudet inför morgonronden. Fast det går så fort, att man precis hinner säga "Jo, det gör väl lite ont..." innan de de svarar "Vi ska ta lite prover, så ses vi imorgon." och är borta igen.

– Jag är ganska trött. Det blev inte mycket sömn i natt, svarar jag och undrar som hundra gånger tidigare varför läkare och sköterskor alltid pratar i vi-form. Hur mår vi? Du mår väl bra, annars hoppas jag inte att du borde kommit till jobbet idag,  jag, tänker jag varje gång.

– Vi behöver prata, säger läkaren och sätter sig lätt på sängkanten. Håll dig borta, tänker jag. Sängkanten är till för sjuksköterskorna som mjukt smeker min arm när de tar min puls. Sängkanten är till för vackra ögon och bystiga vita dräkter.

– Jag vet inte om jag orkar prata, svarar jag. Jag är väldigt trött och skulle gärna sova ett par timmar. Om jag kan.

– Jag har ringt din mamma, säger läkaren och tittar på den blinkande apparaten bredvid min säng medan han sakta lägger sin hand på min arm.

– Min mamma?

– Hon kunde tyvärr inte komma förrän i övermorgon, och jag är rädd för att vi inte kan vänta så länge, svarar han och hans hand tar ett nytt grepp lite längre upp på min arm.

Hans hand. Jag gillar faktiskt hans händer. De är stora, med långa fingrar och redan innan jag blev opererad första gången blev jag lugnad av hans stabila händer. Det kändes som att inget kunde gå fel med så stora, starka händer. Fast just nu gillar jag inte hans hand, den borde inte ligga på min arm. Det kan inte vara bra. Han tittar mig i ögonen.

– Jonatan, det är något jag måste berätta och det kommer inte att vara lätt för dig att höra.

Nej. Inte en operation till. Inte ny medicinering. Jag kommer att skickas hem. De har inte plats för mig längre, nya patienter kommer och tar över det som blivit mitt andra hem det senaste året. Gert har berättat att jag fiser när jag sover och jag måste flyttas upp till taket för att bespara personalen de obekväma dofterna som jag sett besvärar dem när de kommer in för att ta morgonproverna.

– Kan du berätta det imorgon? Jag behöver verkligen sova, svarar jag och hoppas att vi kan skjuta problemet fram i alla fall en liten stund. En liten stund är allt jag behöver just nu.

Jag tittar ut genom fönstret. Det står en kruka där, en grön växt med små pärlformade blad som inte förändrats sedan första gången jag rullades in på den här avdelningen. Kanske är den gjord av plast. Jag låg säkert i ett annat rum första gången, blomman såg i alla fall likadan ut där. Det är märkligt, jag har aldrig gått fram och känt på den. Utsikten från det här fönstret är ganska trist, det är bara en parkeringsplats och lägenheter. Mitt favoritfönster är i samlingsrummet, där vattnet speglar bron till den andra ön och ibland landar en blankröd helikopter på taket nedanför för att hämta eller lämna en av oss. Jag älskar helikoptrar, fast aldrig tagit mig tiden att faktiskt åka i en. När jag har legat här har jag ibland önskat att jag skulle bli så sjuk att de var tvungna att flyga mig till ett annat sjukhus, bara för att få åka i en. Drömmar. Här lever man mycket på drömmar.

– Jonatan?

– Ja?

– Titta på mig, är du snäll. Det jag ska berätta är mycket viktigt, säger läkaren med den mjukaste stämma en man av hans storlek kan uppbringa.

– Berätta, säger jag och tittar honom i ögonen. De ser hängiga ut, fast jag kan inte avgöra om han är ledsen eller bara trött.

– Vi tog ju nya prover igår, som du minns och ... Ja, vi tittade på dina bilder igen och tyvärr har jag ett tråkigt besked.

Jag minns inte att vi tog prover igår. Det kan ha varit för fem minuter sedan eller en vecka sedan. Mina armar är prickiga av alla nålstick. Ibland gömmer sig venerna så djupt av sliten trötthet och rädsla att de måste sticka mig i fötterna. Det kanske låter som ett bra alternativ, fast det är nog här som uttrycket "tusen nålar" har fått sitt namn.

– En ny operation?, frågar jag. Kan jag inte bara få åka hem. Bara en dag, frågar jag. Jag minns knappt hur mitt kök ser ut längre.

– Du kan få åka hem om du vill, men... Ja, vi kan förstås göra det så bekvämt som möjligt för dig här, om du vill. Läkaren sväljer och inser att han precis sagt något i fel ordning.

– Vad skönt!, svarar jag utan en tanke på vad han precis berättat. Jag längtar hem och skulle man noga granska min mun med ett mikroskop skulle man se en antydan till ett leende. Kan jag...

– Du har kanske tre dagar kvar att leva, säger läkaren.

– Va?

– Jag är väldigt ledsen för det här. Det finns inte mer vi kan göra för dig. Vi kan förstås...

– Tre?

– Tre. Kanske fyra, fem med rätt medicinering, svarar han. Jo, som jag sa, så kan vi göra det så bra för dig som möjligt.

Det är nu som en chock borde träda in. Det är nu som jag borde börjat gråta, kanske skaka okontrollerat och börja famla med armarna efter någon att krama hårt. Min flickvän, min mamma. Kanske en av sköterskorna, Malin med de mjuka brösten. Fast jag blev istället förvånad. Kanske förvåning ligger nära till hands för en chock, fast det skulle dröja ett par timmar innan jag skulle få uppleva något som kunde efterlikna ett chocktillstånd. Jag upplevde inte chock, inte som jag föreställer mig den, fast kanske någon som betraktade hela situationen utifrån skulle säga att det var precis vad som hände.

– Vad är det för lunch idag, frågade jag.

– Va? Lunch? Jag vet inte... svarar läkaren förvånat och släpper taget om min arm. Kanske han själv fick en liten chock just nu. Hans ögon kan inte längre titta direkt på mig, han tittar ut mot dörren och är på väg att resa sig när han sätter sig igen.

– Jonatan, förstod du vad jag precis berättade?

– Jo. Förstod du vad jag precis frågade?

– Du har...

– Tre dagar att leva. Kanske fem. Jag hoppas på fem. Vad är det för lunch idag?

– Det är väl samma som vanligt, kokta.... Ska jag kolla?

– Ja, tack, svarar jag och vänder mig om för att ta upp min telefon som ligger på laddning i sängbordet till höger om mig. Där ligger en dator, också den med en sladd till förgreningsdosan på golvet som jag börjat ta med eftersom rummen alltid bara har ett eluttag. De andra är allt som oftast upptagna av en eller fler av de blinkande och pumpande maskiner som omger mig.

Läkaren tittar kort tillbaka mot mig, jag ser honom i periferin bakom mobilskärmen, sedan går han ut ur rummet. Jag hör honom prata med en sköterska strax utanför dörren, det låter som konversationen handlar om kokt broccoli, fast jag slutar snart lyssna och börjar bläddra i min adressbok på telefonen.

Vem ringer man först när man fått veta att man har fem dagar kvar att leva? Om jag ringer min mamma så kommer hon gråta i telefonen i femton minuter innan jag kommer få något mer sagt. Om jag ringer min flickvän, så kommer hon bli arg och berätta, kanske mer skrika, att hon minsann kommer jaga fatt på den där läkaren och beordra honom att ringa varenda sjukhus i världen i jakten på ett botemedel. Någonstans måste det väl finnas ett svar. Hon har alltid funnits där för mig, även när jag själv gett upp allt hopp så har hon övertygat mig om att det alltid finns en ny väg fram. Hon skulle säkert kunna få läkaren att ägna hela eftermiddagen åt att ringa ändlösa samtal till när och fjärran. Hon skulle kunna få en ko att steka hamburgare av sig själv, om hon ville och inte var vegetarian förstås.

Jag skulle kunna ringa min syster. Hon har alltid varit klok. Stökig som ett vindsförråd, fast gatuklok som jag vill kalla det. Min bror skulle bara bli lika förvånad som mig, fast helt handlingsförlamad och med i alla fall ett stort hjärta försöka göra rätt sak, vilket allt som oftast blir att göra ingenting i slutänden.

Jag knappar vidare på telefonen, väljer ett nummer och ringer.

– Pizza Hut, vad kan vi hjälpa till med?, svarar de i luren.

– Hej. Mitt namn är Jonatan. Jag skulle vilja ha en medium... Nä, en stor grekisk pizza. Med extra fetaost på.

– En stor grekisk pizza, ja. Och hur var namnet?

Om det är förvånande att man ska dö, så är det än mer förvånande att ingen lyssnar när man ringer om det enklaste i världen.

– Mitt namn är Jonatan, svarar jag surt. Har ni hemleverans?

– Ja, det kostar 75 kronor extra. Vart bor ni?

– Södersjukhuset, avdelning 67, rum fyra, svarar jag.

– En stor grekisk pizza till... Förlåt?

– Rum fyra, avdelning 67 på Södersjukhuset.

– Jag tror inte vi kan... Bor du på sjukhuset?

– Ha ha! Ja, det kan man väl säga, svarar jag och kan inte låta bli att skratta. Det är absurt och det gör lite ont i magen att anstränga sig för så mycket som ett skratt.

– Det är kokt broccoli, med stuvad potatis och ungnsgrillad skinka, säger läkaren när han kommer tillbaka in i rummet och ser mig med telefonen i handen. Ursäkta, det var inte meningen...

– Det är ingen fara, svarar jag och ger honom ett kort leende som är kvar från skrattet innan jag fortsätter i telefonen. Hur lång tid tar det?, frågar jag.

– 35 minuter, svarar tjejen i andra änden.

– Fem dagar, svarar läkaren och sväljer lika fort sina ord.

Jag tittar upp igen och läkaren blir nästan illröd i ansiktet och vet inte längre åt vilket håll han ska titta.

– Extra tomater också, säger jag i telefonen, tackar och lägger på. Jag tittar på läkaren några sekunder och säger inget, även om tankarna nu sakta börjar virvla i min hjärna.

Läkaren lämnar skamset rummet och jag lägger armarna längs med sidan av sängen och tittar upp i taket och andas. Jag försöker låta tankarna virvla runt där utan min inverkan, jag tittar på dem utan att försöka lyssna. Trettioåtta minuter senare börjar jag känna doften av smält ost från korridoren och jag trycker på larmknappen. Jag har inte tid att vänta. Klockan är kvart i elva och jag har 119 timmar och sex minuter kvar att leva. Ungefär. Vetenskap är ingen vetenskap.

En början.

Det var aldrig meningen att döda henne. Och när jag tänker på det är jag inte helt säker på att jag gjorde det.

(Idé för början på en roman)

Bara skriva, 2 december 2010

Skrivet rakt upp och ner, utan tanke eller stopp. Spännande sätt att skapa. Tack för tipset.

-----------------------------------------------------------------

Så det började på hösten. Märkligt nog hade ingen tänkt tanken förut och det gjorde allting mycket enklare. En person behövdes för att genomföra släppet och fem till kunde om så önskades assistera vid detta som skulle komma att bli en tragisk dag i allas liv. Varför kunde inte bara släppa tanken? Kanske för att den var för lockande, kanske för att ingen egentligen ville någonting annat. Så det började. Precis som vi hade trott.

När en människa för första gången upplever äkta kärlek, uppstår något märkligt i hennes hjärna. Det är inte en serie endorfiner som rusar genom kärlen, ty det hade varit det mest uppenbara och säkerligen vetenskapligt korrekta. Det som händer är att ett av människans alla märkliga organ utsöndrar en hormon vars syfte är att skydda hjärtat från att överreagera. När en beröring träffar huden och hjärtat börjar pumpa snabbare, finns en överhängande risk för att det till slut slår så fort att det per automatik stänger av sig själv. För just denna händelse finns ett organ och det är detta som reagerar av kärlek.

Hennes hjärta hade precis nått gränsen för vad som är rimligt. Hormonet som skulle skydda mot överhettning hade spelat sin roll och vad i hela fridens namn är detta jag skriver.

Femton minuter efter att han hade lämnat rummet låg hon fortfarande stilla i sin säng. Det fanns fortfarande styrka i benen att resa sig upp, fast viljan var bortsprungen och engagemanget spenderat. Det hade varit en fantastisk tid och hon ansåg sig själv förtjäna att ligga kvar där och njuta av det. Det var i alla fall vad hon sa till sig själv, när det egentligen bara låg till så att hon inte kunde göra något annat.

En droppe svett landade ovanpå en sjö i lakanet och fick strax sällskap av ännu en. De kom från alla porer och även om hon skulle kontrollera det, så ville hon inte. Detta var kärlek. Detta var lycka. Detta var galenskap. Detta visste hon och hon brydde sig inte.

Han hade tagit på sig en hatt när han gick. Samma hatt som han tog av sig när han kommit dit bara några timmar tidigare. Fast han glömde såväl hängslen som bälte, som både hade slitits av och kastats någonstans i lägenheten medan de två förförde varann. Varför kan man undra, letade han inte efter dem när han gick? För att en man kan klara sig utan livrem, fast de flesta skulle reagera om han plötsligt gick omkring på gator och torg utan hatt.

Det var första och det var sista gången de träffades. Hon visste det. Han visste det inte. Det fanns när han gick en gnista hopp, om så bara i hans hjärta. Eller möjligtvis låg gnistan och blixtrade i hans lem. Hur som helst levde den när han gick genom snön mot tåget. Hennes gnista hade tänts, exploderat och släckts redan där i sängen. Nu var den släckt av svett och av tårar. Glädjetårar måhända, fast ändå tillräckligt många för att släcka den lilla glöd som fanns kvar medan han ännu låg i sängen. Det var kanske därför hon bad honom gå. För att han inte skulle hinna se hur kallt det blivit.

Det var den lyckligaste stunden i hennes liv. Och den värsta. Det var den märkligaste stund i hennes liv. Och den mest spännande. Det var det tråkigaste hon har gjort stundvis och det mest upplyftande mestadels. Det var alla känslor som en människa rymmer och nu var det över.

Utanför hade solen börjat gå ner och de snöklädda träden poserade stolta. En sista föreställning i stiltje innan natten och den eviga kylan tog över. För dem skulle det komma ännu en dag, fast de spelade ut sina roller varje dag som att det vore den sista. För honom skulle också solen gå upp imorgon och det skulle komma att bli en vanlig dag, precis som två dagar tidigare och alla dagar innan dess. Ingen dag skulle någonsin igen bli som den här.

För henne var det den enda dagen som någonsin existerat och varje imorgon eller igår hade någonsin funnits eller skulle någonsin finnas. Visste hade hon också gått omkring på gatorna och visst hade också hon träffat och pratat med andra. Fast det var numera bara en saga, en sägen, en myt. För de kunde inte ha varit sanna. Om de skulle ha varit sanna, så hade denna dag varit en saga. Det enda sättet för idag att bli verklighet var för henne att låta alla de andra byta form. Och om imorgon visste hon inget, annat än att den aldrig kunde bli bättre än såhär. Så hon skulle komma att låta den vara. Hon skulle komma att låta dem alla vara.

En saga har en börjat och ett slut. En verklighet har bara ett nu. Och det var i detta nu hon hade varit och det var i detta nu hon ville fortsätta vara. Och det var i detta nu hon var.

Han hade aldrig förstått sig på kvinnor. De var märkliga ting och redan tidigt hade han bestämt sig för att inte försöka ta reda på mer. Det skulle aldrig ta slut. Ju mer han fick veta, desto fler blev frågorna. Ju mer han förstod, desto mer förstod han inte alls. Så han bestämde sig för att sluta fråga och därtill för att sluta ha frågor överhuvudtaget. Det skulle göra det hela enklare.

Idag hade han under en sekund förstått allting. För att i nästa glömma bort vad det var.

Så kom nästa dag och solen gick upp och träden började stelfruset med sin stilla föreställning att slå världen med häpnad. Mannen vaknade i soffan där han hade somnat och kvinnan låg kvar och betraktade nuet på insidan av sina ögonlock. Och så gick nästa dag och så gick nästa dag efter den. Jorden gick från vinter till vår och sommaren klev lika snabbt förbi. Så kom nästa vinter och mannen bestämde sig för att han nog ändå ville veta en sak. Det var en fråga som han hade grunnat, där långt bak i tankarna, långt bakom det rationella och djupt ner under det medvetna. Och det fanns bara en plats att få svar.

Så han ringde på. Han ringde på igen. Han tog ett grepp om handtaget och fanns dörren vara olöst, precis som han lämnade den vid den där kvällen för ganska precis ett år sedan. Han klev in genom dörren och la hatten på hyllan. Det var alldeles tyst, knäpptyst till och med. Brådska hade aldrig varit en sak för honom, så med korta steg utan hast gick han fram till sovrumsdörren som stod på glänt. Med handflatan gav han den en lätt knuff och sedan stannade han upp. Han såg ner på sängen där allting för en sekund hade varit sant och det slog honom precis i det ögonblicket att han aldrig skulle kunna gå därifrån igen.

Det han såg var nuet. Så han bestämde sig för att stanna där. Inte för att han nödvändigtvis ville, inte för att han måste eller för att han inte hade något annat för sig. Det hade han, senare på dagen skulle han posta ett brev och köpa kåldolmar. Fast nuet höll honom fast.

Var han lycklig? Var han glad? Var han upprörd eller besviken? Det spelade ingen roll. För han förstod. I den sekund han klev in, som var samma sekund han upplevde förra gången, förstod han. Och ingen annat var plötsligt viktigare än det.

När lövet tar slut.

Jag har räfsat ihop löven i fem olika högar. De ligger på rad bredvid varandra på gräsmattan och mina ögon går från den ena högen till den andra, vidare mot den femte. De borde vara rätt sorterade just nu. Vinden är lugn och har inte stört mig särskilt mycket idag, den skapade bara en viss oordning vid fyrasnåret, fast det gick fort att rätta till.

Det gömmer sig mycket kunskap i löv. De föddes tidigt på sommaren och tillsammans har de sett alla familjens hemligheter. De har andats in mammas cigarettrök, de har druckit champagnestänk och de har tuggats i omgångar av den ettåriga brorsdottern. Fast de har också doftat mormors brödbak och de har outtröttligt gett syre till morfars åttioåriga astmatiska lungor. Löven har varit med och firat på våra kalas och de har sett tårarna hos de som inte längre orkade och gick ut på baksidan på huset för att komma i från.

Nu ligger de där i färgen de antar strax innan de döda faller ner från träden och de väntar på mig att ge dem en värdig begravning. De röda skulle gärna läggas i en kista av bark och kvistar, medan de de gula föredrar en kremering och vill spridas för vinden. De orangea kräver en religiös rit som för dem är väldigt viktig, där varje blad ska smörjas in med vattendagg från en barrskog och sedan balsameras i kåda. De gröna löven som föll innan åldern hann ta ut sin rätt har givetvis inte haft tid att skriva sina testamenten. De är fortfarande fylla till bredden med klorofyll och om jag inte visste bättre hade jag nästan kunnat säga att jag såg ett par av dem andas fortfarande. Det enda humana vore kanske att stoppa dem i en mixer och snabbt göra slut på deras lidande, för jag har inte tillräckligt med morfin för att kunna lindra deras lidande. Samtidig är jag ganska säker på att nålen bara skulle gå rätt igenom dem och egentligen inte göra så stor nytta.

Det lämnar de gråa. De karaktärslösa och viljesvaga. De som inte orkade flyga den sista resan från kvisten ner på gräset, utan föll rakt ner utan ett försök att se sig om i trädgården när de till slut fick chansen. De som inte ens lyfter när stormen bjuder upp till swingdans. De är tunga som stenar och jag fick lyfta upp dem en och en med den kraftigaste spaden vi har. De gråa löven vill ingenting och om de hade haft någon ork kvar hade de bara vänt sig på platsen och lagt sig på andra hållet.

Fem högar. Fem viljor. Nja, tre viljor, en bråd död och ett obeskrivbart ingenting. Jag börjar med de som tar längst tid och de ständiga föräldrarna som varje år förlorar sina barn var mer än villiga att bidra med bark till kistorna och deras kusiner ansträngde sig till det yttersta för att ge mig all kåda jag behövde för balsamering. Kvistar fanns det gott om på marken runtomkring dem och en mixer fick jag låna av min kära mor, även om hon inte förstod varför jag nödvändigtvis behövde ta ut den i garaget. Barmhärtighetsmord gör sig bättre där än i köket, där barnen kan råka komma in och se något de inte riktigt förstår än.

Det lämnar åter igen de gråa. Vad gör man med personligheter som inget vill, som inget orkar och som brydde sig mindre om själva livet än de nu gör om livet efter? Det är sent på natten nu, de andra ceremonierna tog längre än väntat och mixern gick dessutom sönder innan alla de unga gröna hade hunnit bli en del av den gröna sörja som jag senare tänkte använda för att syresätta akvariet på jobbet. En tesked om dagen borde räcka. Av jord är du kommen och i vatten skall du sedan varda. Jag fick själv tugga sönder de sista, en vidrig historia som jag inte gärna upplever igen. Det är så mörkt att de gråa inte längre går att urskilja från omgivningen och det slår mig att de kanske trivs bäst såhär. Om trivs nu är ett ord som någonsin yppats eller än mindre tänkts i deras sällskap.

På en hylla i garaget står några gamla sprayburkar med glänsande färger, som jag använde förra året när granndottern ville göra något fint med sin brors hamster inför hans födelsedag. Kanske är den enda chansen att med värdighet säga farväl till de som aldrig synts vara att göra dem mer synliga än något annat löv på denna planet, genom att klä dem i guld och i skimrande rosa? Det gjorde grannsonen väldigt glad. Å andra sidan dog hamstern efter tre dagar. Stackarn måste verkligen ha hatat rosa, han sprang i skytteltrafik mellan vattenflaskan som han använde som dusch och springhjulet som han verkade använda som en slags centrifug. Veterinären sa att den troliga dödsorsaken var en hjärtattack.

Solen är på väg upp igen och jag upptäcker att jag somnat rakt över högen med gråa löv, troligen utmattad av att försöka komma på en lösning på det olösbara. Jag har fortfarande gröna fläckar på tänderna och smaken av balsamerad kåda sitter också kvar i gommen. Jag ger upp och går in för att hämta lite kontorsattiraljer och när jag kommer tillbaka tejpar jag helt enkelt tillbaka de gråa löven på träden igen, tills jag kommer på något bättre. Fördelen med de viljelösa är att de inte ens orkar protestera och det utnyttjar jag idag. Om Gud finns kanske de till och med får ny lust av sin andra chans, växer fast på träden och blir gröna igen. De glömde ju bort att leva medan de faktiskt levde. Ett mirakel är nog det enda jag kan komma på som skulle ge dessa löv värdighet. Du är inte längre grå, ta ditt klorofyll och lev. Jag ska snacka med Jesus och fråga honom ifall han tycker det är en bra idé.

Grävt en liten grop.

Jag har grävt ner fötterna i en liten grop. Den är nog inte mer än en halvmeter djup. Efter en kvarts grävande och två timmars letande efter en tillräckligt snygg spade glömde jag helt enkelt bort varför jag ville göra det här. Och insåg kanske att det nog räckte med att bli nedgrävd till knäna för att förstå poängen. Så här står jag. Ibland sätter jag mig ner för att se efter om det känns annorlunda.

Från början var nog tanken att känna efter hur det är att vara en rot. De där som pressar sig längre och längre ner i marken bara för att hålla uppe något ståtligt och vackert. Rötter sticker upp bara litegrann och en grop på sisådär hundrafemtio centimeter hade nog fungerat bra och med armarna skulle jag kunna forma olika träd. Armarna rakt upp i luften. En en. Armarna litegrann åt sidorna med händerna neråt. En hängbjörk. Och blåsa upp kinderna och med stretande armbågar bli en riktigt tuff ek. Hård som fan.

Istället blev jag en strandnära tall som liksom vikt sig i vinden och doppar barren i ån som flyter förbi utan att riktigt bry sig. I fyra timmar har jag varit en tall nu. Ett par polare tittade förbi för en timme sen och hjälpte mig att vara en regnskog en stund, fast nu har de avverkat sig själva. Jag blåste lite runtomkring när de hade gått, så att de skulle kännas som en monsun dragit förbi. Det är ju lite roligare.

Jag tänkte precis gå, fast jag packade jorden ganska hårt med min spade. En ganska snygg spade. En väldigt snygg spade. Det rätta vore givetvis att använda en sådan spade till att gräva upp fötterna igen, fast på något sätt känns det fel att gräva upp rötterna till ett så vackert träd. Om än snett. Dessutom har någon tagit min spade och grävt ner sig själv ett tiotal meter bort. Om tillräckligt många veckor har vi nog en skog här. Vad ska vi leva av? Kommer mina tår att anpassa sig och börja dra fukt ur jorden djupt där nere? Kommer mitt hår att bli grönt och påbörja klorofyll? Kommer mina tår att börja växa längre och längre neråt när torkan slår till? Fan, jag borde tagit av mig skorna innan jag planterade mig. Det här kommer nog att göra ont.

För några månader sedan planterade jag mig själv som en blomma i en park inte långt härifrån, fast redan efter ett par minuter kom någon och plockade mig, så jag fick aldrig riktigt uppleva hur det kändes att stå där och vaja i vinden medan romantiska par går förbi och komplimerar hur vacker jag är. Det var lagom romantiskt när en ung, och säkert stilig man före festen han precis hade kommit ifrån ryckte mig och ett par tusenskönor ur jorden med sin svettiga näve. Han satte oss i en vattenfylld saftbringare på sitt köksbord och tittade på oss oavbrutet i tre dagar. Jag försökte verkligen hålla mig ståtlig, fast tusenskönorna falnade och den unga och ännu inte åter igen stiliga mannen hällde ut oss från balkongen. I en pöl av en skvätt vatten låg jag kvar ett tag med tusenskönor på mitt bröst och tittade på människorna som gick förbi och tittade på oss. Sen jag gick hem.

Nu hoppas jag att någon grävmaskin tittar förbi och gräver upp mig med rötterna först. Alternativet skulle vara att bli avverkad vid knäna och det känns mindre intressant. Ett ben vill jag gärna behåll i alla fall. Imorgon hade jag nämligen sett fram emot att ställa mig i en grund sjö och vara en flamingo. Eller häger. Båda går bra.

(oavslutad)